Hurra hurra för Liam idag!

Vilken dag! Liam har strålat som en sol från morgon till kväll! Morgonen startade med paket på säng, tågbana, pusselbok & traktor bestick, supernöjd kille! ^^, Sen blev det besök från tjocka släkten, firade både Liam & Alicia, jättefina presenter har dom fått båda två, TACK!

Massa slisk har det blivit med, glass, grädde, maränger, bananer, chockladsås, smarties, mini marschmallows, kakor, kladdkaka...u name it! ^^, Gott gott var det! Liam mumsade glatt men är rätt bra på att begränsa sig ändå, igår ex fick han lite lördagsgodis, efter knappt halva skålen (liiiten då) så säger han att han vill inte ha mer, han ska spara! Sötnöt! Alicia har mumsat majskrokar & bananer, mumma det!

För samvetets skull har jag, syster & pappa gått en hyfsat rask prommis med vilddjuren, nu sover båda födelsedagbarnen och soffan hägrar! ^^,

Vällingmyset ikväll blev extra gosigt då Liam var såå trött, han låg i min famn som han gjorde som bebbe, somnade till med flaskan i mun, svårt att fatta att det var 3 år sedan han föddes, världens bästa lilla kille, ingen går oberörd i hans närvaro, han charmar som tusan! Äskar dig lilleman!

Förlossningsberättelsen ska jag saxa in med...

När Liam kom till världen:

Måndagen den 13:e Mars började med att slemproppen gick på morgonen runt 08 tiden, hela dagen kom det mer slem, trodde först att vattnet hade gått men efter samtal med förlossningen så var det nog ”bara” slemmisen trodde dom. Hade tid inbokad hos min barnmorska kl 10:00 så dit gick vi och lyssnade på bebisen och så, allt var bra, vid 12 tiden började det molvärka lite i magen och ryggen, som sedan tilltog under dagen, från eftermiddagen så började vi klocka värkarna som då var runt 10-15 min mellan.

Dagen gick och jag mådde helt ok, framåt 23 tiden slutade vi klocka värkarna och beslöt oss för att gå och lägga oss så vi skulle få lite krafter inför kommande förlossning, då började värkarna komma tätare, först 10 min mellan sen 7-8 sen 5-6 min mellan, klockan var väl runt 03 på natten när vi ringde förlossningen, vi var välkomna in på en koll så Jimmy ringde efter taxi.

Runt 03:20 var vi inne på förlossningen då var jag öppen ca 1,5- 2 cm, men vi blev kvar i alla fall, ctg togs och värkar var regelbundna. Vid 06:30 tiden så beslöt jag mig för att ta ett varmt bad, det var såå sköönt och väldans varmt! Tiden gick och ont det gjorde det såklart men fortfarande uthärdligt. Akupunktur testade jag också, vet inte om det hjälpte direkt, men värre blev det juh inte! Efter som att jag redan då var så trött så fick jag en petidin spruta runt 12 tiden så att vi kunde vila lite, var rätt ok och slumrade till mellan värkarna. Sedan föreslogs det att jag skulle testa eda och sagt och gjort så gjorde vi det, var väldigt jobbigt läkaren stack tre gånger tror jag innan det lyckades, och jag satt på sängkanten och skakade av smärta, usch det var inte nådigt alltså! Iallafall så lyckades det tillslut och jag kunde vila. Värkarna avtog lite så jag fick värkstimulerande och det togs hål på hinnorna och en skalpelektrod sattes men nått vatten såg jag aldrig till.

Värkstimulerande funkade bra till en början men sen började bebisens hjärtljud att sjunka, var nere på 50-60 vid nått tillfälle tror jag och uppe på 170-180 så det var väldigt läskigt och man visste knappt ut eller in, då tog dom bort värkstimulerande och hjärtljuden blev normala igen, efter ett tag gjordes det ett nytt försök med värkstimulerande men samma sak hände då, hjärtljuden sjönk för en sekund till 49 slag/min och bebisen blev stressad, då var det bara att börja fasta, 4 olika barnmorskor och en läkare rusade in jag blev helt chockad/rädd och grät. Då började dom förbereda med olika utrustningar till snittet, kateter m.m klockan var då runt 21 tror jag. Men då steg hjärtljuden och dom bestämde sig för att kolla ph på bebisen och skrapade på hans huvud för att komma åt lite blod, och det visade normalt, vilket var otroligt skönt! Ph prov togs två gånger. Vet inte hur många gånger dom försökte med stimulerande tror det var 3 ggr, jag var rätt borta tack vare lustgasen som blev min bästa vän, eda:n tyckte jag inte hjälpte mycket då även fast jag fått ”bonusdoser” eller vad dom kallade det för.

Det blev långdraget och jag var totalt utmattad efter att inte sovit nått på nästa två dygn. Klockan 00:00, kom den nya sköterskan som påbörjade sitt skift och hon hade talat med doktorn och beslutet togs att vi skulle försöka en gång till men det krävdes övertalning från min sida eftersom att jag då var så fruktansvärt trött, vi skulle då ge det en timme till annars skulle det snittas. Barnmorskan testade den här gången med att skicka in verkstimulerande i mindre dos och öka successivt, så vi testade det till 01:00 och då hade jag gått ifrån 5 cm öppen till 7 på en tim, så höll det på till ca 05:00 då det beslutades att ta hjälp av sugklockan för då var jag nästan helt öppen, mycket gap och skrik och gråt från mig blev det, Jimmy tittade bort flera gånger under tiden dom använde sugklockan han tycket det såg ut som om doktorn skulle slita av huvudet.

Det var det värsta jag vart med om, när jag fick en värk skulle jag krysta samtidigt som dom slet med sugklockan och så höll det på ett tag, förstår fortfarande inte var jag fick krafter ifrån men men…

Det gjorde fruktansvärt ont och han ville inte komma ut trots krystande och barnmorskor som hängde över magen på mig, sen en läkare som slet med sugklockan, efter ett bra tag trodde jag att jag skulle dö, det gjorde nå så fruktansvärt ont och jag orkade bara inte mer, det gick inte, han kom inte ut. Då beslöt dom sig för att det skulle bli akutsnitt som var på tapeten redan vid midnatt men jag kämpade på i ungefär 6 timmar till innan det blev avgjort, gavs bricanyl för att värkarna skulle avta, vilket dom inte gjorde utan där låg jag och skrev av smärta medans vi väntade på att komma till operation, blev iväg rullad till operation, fick smärtlindring genom eda:n så jag kunde vara vaken under snittet men det gjorde i alla fall ont när dom började slita och rycka för att få ut bebisen, det högg till i magen och jag tror att eda:n inte var helt hundra lagd, kändes som det i alla fall! Så jag fick extra smärtlindring och ett tag var dom inne på att söva mig för att det gjorde så ont.

Hursomhelst så den 15:e Mars kl 06:44 var han ute, och jag fattade knappt vad som hänt, nu är bebisen ute var det nån som sa, ja men varför gråter den inte sa jag??? Därför att bebisen var redan i ett annat rum där som sög bort slem och klippte navelsträngen, dom öppnade dörren och jag hörde bebis skrik! Vad blev det då?! frågade jag, Jo en kille! 4105 g och 51 lång, först sa dom att han var 53 lång med jag antog att dom drog av lite för att hans huvud var så utdraget av sugklockan. Jimmy och Liam rullade iväg till förlossningen och jag till uppvaket där jag slumrade lite, sen kom dom ÄNTLIGEN! Jag fick träffa min son, Liam!

Han är den finaste jag någonsin sett såklart och jag är glad att han mår bra trots den traumatiska förlossningen! Han är värd all smärta i världen och lite till!

Men som sagt var det väldigt omtumlande för mig och traumatiskt så jag har en hel del att bearbeta innan jag kan gå vidare, blir tårögd bara jag tänker på förlossningen nu, men det går väl över för syskon ska han naturligtvis få i framtiden! Vet inte om jag fått med allt, var väldigt borta stundtals och kommer inte riktigt ihåg klockslag och sånt helt men jag får läsa lite i journalerna sen när jag fått hem dom.

Vad det berodde på att han inte kunde komma ut den ”rätta” vägen är oklart, jag gjorde en bäckenmätning på sjukhuset som inte visade nått onormalt och läkaren sa att eftersom att jag höll på så länge så orkade kroppen kanske inte med eller att värkarna var för svaga (vilket jag inte tror, trodde juh att jag skulle dö!) Men att jag till nästa gång gjort förarbetet redan och att det förmodligen kommer gå mycket lättare. Jag gick juh igenom två förlossningar sa hon. Som sagt har jag säkert glömt och missat en del med tider m.m jag var rätt borta där ett tag men på ett ungefär så var det såhär det gick till när Lars Liam Jimmy Gerdin kom till världen!